> Turkosa dagar
TURKOSA DAGAR
Havet häver sig retfullt långt därnere. Saltet har knappt torkat på huden, men kroppen vill ha svalka.
-Dit ner ska vi. Nu, nu, nu!
Vi har kört runt hela Monte Argentario. Vår Fiat Panda stönar i fyrtio graders värme, men Via Panoramica tar andan ur oss. Var inte beredda på denna skönhet. Brant skär berget ner i vikarna. Vattnet som en turkos coctail. Färgskalan ren.
Det är inte lätt att ta sig ner till vattnet. Privat mark överallt. Fantastiska villor. En dröm att äga en bit av detta!
Vi når Porto Santo Stefano, en av två hamnar på halvön Monte Argentario i södra Toscana. En gång en ö. Idag ser det mer ut som en bläckfisk som klamrar sig fast med tre tentakler i fastlandet.
Marken steg och det grunda vattnet mellan Monte Argentario och staden Orbetello klyvdes av två smala landtungor. Sent omsider byggde man ännu en vall med väg.
10-båten till Isola del Giglio har precis lämnat hamnen. Vi har missat den med en kvart. Snopna står vi på kajen.
Aldrig planera. Köra dit näsan pekar. Ibland har det sitt pris.
-Förbi hotellet, efter baren däruppe...Där har ni en allmän strand...
Nära Porto Ercole, den andra hamnen, får vi precis det vi vill ha. En liten stenstrand. Sandbotten under de vilda vågorna. Stannar tills len skymning bäddar in klipporna i skuggor.
Innan jag glider ner i vattnet skymtar jag en fisk i rosa och gult. Förbannar mig själv för att jag glömde snorkeln.
Nästa dag kommer vi i alla fall i god tid för 10-färjan. Framme på Isola del Giglio tar vi en badbåt för 8 € per person. En egen badvik är valuta för pengarna. En galen klättring bland suckulenter och lösgrus fick man på köpet.
Saltet svider på huden, men klipporna är lena mot ryggen. Från den enorma yachten som ankrat i viken hissas två jetski ner. Det surrande ljudet av deras framfart över vågorna är sövande. Mellan ögonfransarna skimrar blått och grönt. Vågorna kittlar fötterna. Frestelsen blir för stor, det är dags att bada igen.
