>  Så nära och ändå så långt bort

SÅ NÄRA OCH ÄNDÅ SÅ LÅNGT BORT

Trekvart norr om Rom stannar bussen om man vinkar från vägkanten. Här ligger skogarna som romarna var rädda för intill Italiens bästa golfbana. På sjövattnet kan man koka fisksoppa och pengar räknas i hasselnötter och kastanjer.

Bussen från Saxa Rubra i Roms utkant sitter fast i en kompakt kö på ringleden. Det är varmt och skitigt längs vägkanterna. I dagens tidning läser jag att en kort promenad på Roms gator är likvärdigt med att röka fem cigaretter. När proppen av ångande lastbilar och tutande bilar äntligen löser upp sig drar chauffören på så att det gnisslar om bromsarna i kurvorna. När vi når avfarten mot Viterbo öppnar alla resenärerna sina fönster som i en tyst överenskommelse. Ljummen luft eskalerar i ett intensivt korsdrag och papper, tidningar och frisyrer fladdrar i vinden. Ingen stänger fönstren.

Området kallas Tuscia. Det böljar fram mellan Tibern och Tyrrenska rivieran. Norrut avgränsas det av Toscana och söderut av Rom. Landskapet är genomskuret av branta raviner som bildats i berggrunden av tuffsten. Den porösa gråa stenen präglar både naturen och arkitekturen. Nästan alla äldre hus är byggda i tuffsten.

Nu är vi snart framme. Solen glittrar i ytan på vulkansjön Lago di Vico och långt därnere syns vindsurfarnas segel som små färgklickar. I helgen kommer den mysiga lilla stranden och fiskrestaurangen vid Riva Fiorita vara välbesökt. Det rena sjövattnet lockar i junivärmen.



  



Nötkapitalismen

Det här är hasselnötternas rike. Pengarna räknas i nötter och buskar. I ytor och väderlek. Hasselnötsglassen på piazzan framför Palazzo Farnese i Caprarola är ljuvlig. Här i stadens eget vardagsrum nickar vi igenkännande till varandra.

Palazzo Farnese är en av Italiens finaste renässansvillor. Här kan man vandra runt i rum efter rum av överdådiga takmålningar och oändlig rymd. På baksidan döljer sig en vinter- och en sommarträdgård, med porlande vatten och välansade buskar. Ibland kommer det busslaster med trädgårdsentusiaster för att vandra här. Men inte för ofta.

Under palatset breder den gamla staden ut sig. Här bodde de som arbetade i palatset. Idag är det gömställen för italienska tv-kändisar. Vansinnigt vackra inredningar döljer sig ofta bakom de anspråkslösa fasaderna.

Vi äter middag på Trattoria del Cimino. Som vanligt är det utsökt. Personalens omhuldande service och det goda vinet vaggar in oss i en nöjd sömnighet.

Hertigen i palatset hade ett rum reserverat enbart för drömmar. Det har vi också. I Caprarola somnar man tryggt till stadens vänliga ljud.



      



Romarnas mardröm

Vägen till Viterbo är vacker och slingrar över Monte Cimino. Den intensiva värmen avtar något. Fukten från sjön och lavajorden skapar en tät och frodig växtlighet, ovanlig för Italien. Ända in på 1900-talet utgjorde den fuktiga grönskan en hälsorisk. Från antiken ända till för hundra år sedan var norra Lazio hårt ansatt av malaria. Tre sjukhus i Rom ägnade sig uteslutande åt patienter som insjuknat här i området.

Den högsta punkten på berget är också den högsta i Tuscia. Här på 1053 meter ligger La Faggeta. Sextio hektar skog med träd som är 40 meter höga. Till och med de kaxiga romarna undvek att passera skogen, då trakterna ansågs ogenomträngliga och hemsökta.

I skogen ligger ett stenblock. Det är 100 kubikmeter stort och 200 ton tungt, men det sägs att om man får in en hävstång på precis rätt plats under stenen så kan man få den i gungning.

På Shu Lounge på Piazza dell´Erbe i Viterbo lämnar vi skog och stenbumlingar bakom oss. Här på de långa vita divanerna regerar champagnedrinkar och shopping. Universitetsstaden är inte bara vacker, den har också ett mycket stort utbud av butiker och kvällsnöjen. Här ligger också ett stort spahotell, och de varma källorna runt staden är välbesökta.



De mystiska vännerna

Etruskerna. De följer oss längs vår resa i Tuscia. De levde sina liv här, detta mytomspunna folkslag, så före sin tid.

Tarquinia, Vulci och Tuscania är de platser där vi kommer dem närmast. Här kan vi stiga ned i gravarna vars färgsprakande väggmålningar i rött, blått, svart och olivgrönt ser ut att ha målats alldeles nyligen. De 25 000 år gamla målningarna vittnar om att denna befolkning var något storslaget.



Fisksoppa på sjövatten

Västerut avgränsas Tuscia av den Tyrrenska rivieran. Kusten kantas av badorter. Tarquinia Lido är en klassisk italiensk sådan, med bred finkornig sandstrand och tätt mellan parasoller och strandbarer.

Men i Tuscia är det faktiskt inte kusten, utan vulkansjöarna Bolsena och Vico som briljerar. Avsaknaden av industrier är onekligen en välsignelse för dessa sjöar. Vattnet är så rent att man kokar den lokala fisksoppan "La sbroscia" på sjövattnet från Bolsenasjön.

Bolsena är ett smultronställe. Jag drömmer mig ofta bort till en solig tillvaro på en uteservering vid sjöstranden. Staden omges av terassodlingar som sänker sig ned i vulkankratern. Högst upp i staden ligger den gamla borgen, som omges av stans äldsta bebyggelse. Från blomstrande små gränder och pittoreska stenhus kan man blicka ut över sjön.

En bred skuggig aveny leder ned till sjön där man gärna tillbringar förmiddagen med tårna i sanden och toppar med långlunch på restaurangen på piren. En långlunch, eller kanske rentav ett helt liv.

Text: Karin Persson

Foto: Alessandro Sampaoli

Foto: Comune di Bolsena

Foto: Comune di Tarquinia

Foto: Comune di Viterbo

Foto: Comune di Tuscania